Men jag har ju som sann patriot alltid hävdat att varför söka sej utanför Sveriges gränser för att få storslagna upplevelser när man kan få det INOM Sveriges gränser?

Jag pratar förstås om fjällvandring! Men bästa sättet att "fjällvandra" på, om man vill SE saker, är ju att göra det på en hästrygg. En häst täcker mycket mer mark per dag och man tar sej fram på ett helt annat sätt!

Så därför smurfar jag nu runt för att söka härliga ridturer... Det ska bli av, i år. Jag känner för att åka ensam faktiskt. Jag & Karin ( ;) ) har ju snackat om att åka nästa år med våra egna hästar och göra en egen vandring, lite längre sådan. Men jag vill reka först, se vad som kan vänta, särskilt för hästarna. Lär ju träna lille Tjaldur inför det hela, inte bara fysiskt utan även rent miljömässigt misstänker jag :)...

Hursomhelst leker jag ju med tanken att inte vara i landet nästa sommar, men isåfall får man ju skjuta på vår egen vandring, oavsett. Men det är lång tid tills dess.

Fjällvandring!

Och en dröm.

Ut ur en fas och in i en annan. Att göra det bästa av de val man gjort, det är en ynnest man som människa har. Jag kan välja att se framåt, eller välja att se bakåt.

En viss person....no names included....har skapat en tankeprocess hos mej som inte varit närvarande på länge.

En gång i tiden längtade jag ut, ville breda ut mina vingar och kolla var de bar. Men sedan kände jag mej vingklippt, jag valde att känna mej vingklippt. Stukad. 

Jag behövde trygghet, närhet och värme. Jag ville bara få leva mitt liv i lugn och ro och veta från dag till dag vad som kommer att hända.

Nu har jag haft det, och har fått chans att läka de gamla såren. Längtan att få se saker, upptäcka saker, uppleva saker, har blivit stor igen.

Därför!

Och litegrann för att jag BORDE plugga - och alltså hittar på en massa annat mer eller mindre nödvändigt eller roligt att göra för att liksom "dra" på pluggandet.

Så har jag kikat på det där med backpacka lite i några månader nästa sommar...hela min livsplan blir ju annorlunda nu, den är osäker och jag förlorar antagligen en stor del av min trygghet.

MEN det positiva med detta, som jag väljer att se det, är att jag blir mer obunden, friare att göra vad jag vill.

Ett alternativ är ju att inte alls hoppa på Sjukgymnast-utbildningen i höst. Istället kan jag ju läsa 30 p Kognitionsvetenskap, en kurs jag verkligen vill gå men kanske inte har världens mesta nytta av. Och samtidigt jobba så mycket som jag orkar, framförallt till våren.

Och passa på nästa vår/sommar att åka iväg någonstans. Ni vet, sånt som folk gör när de är 20 och nyss gått ut gymnasiet innan de lugnar ner sej. Jag gör det i lite tvärtom ordning men skit samma, vem sätter upp reglerna för hur man ska leva sitt liv, om inte en själv? 

Det är iofs sånt som en del backpackersjälar håller på med hela livet.

SÅ :)

En massa funderingar som bara är roliga. Planerandet är ju halva nöjet sägs det, så därför njuter jag som tusan av att fundera, söka information och drömma mej bort.

Vad sägs om Moskva? Mongoliet?

Eller Indien? Malaysia? Kambodja? Vietnam? Indonesien?

Det är åt det hållet som tankarna går i alla fall i första hand. Skulle självklart vilja se mycket mer, men det gäller att ha en plan som är någorlunda realistisk.

Mongoliet är i mitt huvud och i min kropp just nu....ödemarkens land, orört av civilisation såsom vi känner till den.

Såg klart Eternal Sunshine of a Spotless Mind ikväll. Me like alltså. Känner igen mej i något Clementine säger, om att killar tror att hon ska rädda dem från deras liv på något sätt. Men hon är ju bara en vilsen och osäker tjej som försöker finna frid. Igenkännelsefaktorn är stor. Fan, jag kan inte ta ansvar för att fixa till någon annan, någon annans liv. Jag har fullt upp med att hitta en väg åt mej själv att gå, ett sätt att leva mitt liv, att ta ansvar för mej själv. Jag är jävligt osäker ibland. Köp det eller stick, typ. Om ni har en annan bild från början och tror att jag kan ge er en väg till självhelande eller något, så nä.

Tårarna föll i slutet hos mej, något som sades som träffade precis rätt nerv, tårar som behövdes, som har hållts tillbaka omedvetet eller för att det inte funnits utrymme och plats för dem. Man måste få sörja. Verkligheten känns påtagligt just nu. Jag kollar mej runt och undrar om jag gjort rätt? Jag har en enorm saknad efter en person som jag valde att inte ha i mitt liv längre, i alla fall inte som livspartner. Lukten, hans trygghet, att det alltid gick att lita på att han fanns där som en klippa, någon att falla tillbaka på när jag tappade fotfästet. Jag vill kunna ringa upp Dej nu, fråga hur det är, höra hur ditt liv tar sej, få prata om vad som händer i ditt liv och hur allt går med Minna, om hon gjort något knasigt, är hon lika knäpp som alltid. Men jag vet att jag inte kan, det såg jag till genom att bete mej svinigt. Jag kan inte be dej förlåta mej, det är en process som är Din. Det enda jag kan göra är att förlåta mej själv. Men den processen är inte över ännu. Saknaden för stor.

Ja, nu lägger jag upp detta på bloggen för att "komma ihåg" dem till senare tillfällen - sånt som jag ska lyssna in mej på helt enkelt, stöter på emellanåt och tänker Wow, det här ska jag komma ihåg, och så tappar jag ändå bort det för att jag byter dator, byter hjärna, eller något annat.

Därav :D

Ray Lamontagne

Joshua Radin

Dillon Campbell

Josh Woodward

Brett Dennen

Ane Brun

Christian Kjellvander

Lifehouse

The Red Jumpsuit Apparatus

Feist

Seether

Hoppas alla haft en GOD JUL!

Själv har jag det mycket bra, faktiskt.

Och snart invaderar nya bilder bloggen, I promise.

Vackra Miró.

Nu är det inte bara tänderna, nu är han även halt på ett framben. Jätte-halt dessutom. Jag tror det är en hovböld dock. Också har han fått hosta.

Något fel på hans karma, eller något...

Miró är inte min egen häst, han är Toves. Men han bor här för att bli utbildad. Men den här hösten har det inte blivit mycket utbildat, eftersom han har ett ovanligt bettfel - hans tänder sitter alldeles för glest.

Kikade på gamla ridbilder och insåg att det faktiskt går framåt....Det är så SKÖNT att se...annars är det lätt att tappa perspektiv och motivation tycker jag. Skulle vilja ha någon att fota mej mycket oftare, så man har mer kontinuerlig utveckling på kort liksom...

Visst är han vacker, Flingo?

Ja idag har jag köpt det sista inför julklapparna. Måste dock ringa ett samtal också, för att svågern ska få det jag tänkt mej... Blir lite pyssel senare ikväll för att fixa ihop allt. Man får vara fiffig när man inte har så mycket pengar men gärna vill ge något fint ändå.

Igår pyntade vi julgranen. Blev riktigt tjusigt tycker jag! Verkligen stämning att ha julgran iår! Julstjärnan är på väg att slå ut och på andra sidan köket så har äntligen en knopp på orkidéen slagit ut. Snart kommer väl de andra. Vackra färger! Även det ska förevigas om jag får låna hem en kamera....eller allra helst har råd att köpa en i mellandagarna!

Ute är det IS IS IS överallt. Urk fy och bläk. Det har varit plusgradern ågra dagar. Hästarna har en skitstor hage men vad gör det, de står och glor och undrar hur matte egentligen har tänkt det, de tar sej liksom ingenstans. Mattehjärtat blöder! För första gången sedan vi flyttade hit så har jag behövt fodra "framför näsan" på dem för att de inte ska gå runt för mycket och halka på. Flingan är den enda som har skor och brodd, han utnyttjar sitt läge och gör hemska utfall mot de andra när de som minst kan ta sej undan. (Han Är en ansvarsfull och snäll ledare egentligen, så man blir ganska paff)

Det är så vackert ute idag att det nästan gör ont ju!

Jag saknar en digitalkamera helt sanslöst mycket såna här dagar.