And if I’d fall, would you pick me up?
If I fall, will you pick me up?

http://www.youtube.com/watch?v=3r5lnQYwdbE&feature=related

De senaste dagarna har som varit hämtade från en annan plats. Det är nästan lite overkligt, som om man inbillar sej, drömmer. Värme och sol i mängder. Känns som juli typ, minst. Men kallt och stjärnklart om nätterna. Det är antagligen som jag misstar mej men stjärnhimlen här i Fällis (kusinvitamin döpte om min by, det är jättebra, det är ett ganska krångligt långt namn, Fällforsån... :) ) är vackrare än någonsin den här hösten. Men det är nog för att jag inte vetat om jag kunde bo kvar, och allt varit så upp och ner så lång tid, tills nu. Jag vågar se allt det vackra här nu, för jag vet att jag blir kvar.

Vi har byggt hage senaste veckan, och är väldigt nära slutet - då hagen står där redo för Pojkarna att utforska och bebo. Gått och svurit ramsor när vi slagit ner trästolpen...inte lätt att hitta någonstans att slägga hål, när marken består antingen av sten eller rötter. Till slut isar det till i handlederna och ända upp i huvudet, när man släggar och stöter på ...ännu.... en sten. Men vilken glädje när man släggar och känner det där mjuka "schlurp"-ljudet, swosh säger det.

 Men upp kom dom i alla fall, cirka 70-80 stolp och en hel massa isolatorer. Mats har varit en ovärderlig hjälp, att göra allt detta själv är övermänskligt. Men tillsammans går det fort och faktiskt rätt lätt. Åtminstone kan man pussas och ha sej när orken tryter. VI har ju haft assistans av ett gäng översociala kattungar också. Pippi är som alltid värst, sötsnöret går med oss runt, skriker och jamar och klättrar på stolparna, och berättar hur saker och ting ska vara (eller klagar i alla fall på att vi aldrig fattar att hon bör vara i centrum, helatiden). Tills hon blir trött, och knappt orkar gå längre, då vill hon upp i Mats huva och sova. Spelar ingen roll att hon slungas fram och tillbaka vid islagningen av stolparna, hon sover så sött ändå där i huvan.

Hon är speciell den lilla, min vackraste.

Vi har ju röjt en del också runt där tråden ska vara, och jag mitt nöt lyckades göra något klantigt och slunga yxan rätt in i foten. Aj aj, där fick jag lära mej var det satt bursor på dorsalsidan av pedis alltså ;) - så här i anatomi-plugg-tider... Men var ej oroliga, mina blommiga fina stövlar skyddade mej från att hugga av mej foten helt och hållet. Och svullnaden och ömheten har gått ner, i princip helt och hållet.

Glädjen är i alla fall stor över hagen, jag njuter över tanken på att ha favvo-Boysen mitt utanför sovrums och köksfönstret. De kommer må bra där med, Tjaldur kan inte gå och käka hemskt frostgräs på vår och höst och får nyttig träning för den passiga kroppen och Lejonhjärta får ju vara i sitt esse, där i skogen. Han är ju en skogshäst, född på Lojsta och vild i själen.

Som Mats kallar honom, Skogens konung. Behövs inga älgar här inte! Det var i somras då han gick med lös på en promenix när vi semestrade i inlandet, och han kom travandes upp på en liten höjd inne i tallskogen, och stannade där och spanade mot oss andra som stod nere på stranden....majestätisk och ståtlig, 119 cm över havet men ack så stor själ där inuti.

Nu är dte höst på allvar. Vet ni hur jag vet det? Jo, genom att jag inte hittar igen mina hästar på kvällarna, ute i hagen...

 Ikväll skulle jag bara leta upp hästarna och säga god natt medan jag höll på att sätta fart på brasan i pannan ute i panncentralen. Tjopytt, gick ner på betet och ända längst bort, försökte spana, men såg inte till några hästar. Det är hopplöst. Ca 10 ha hage så här när det är kolsvart på kvällarna är lite väl stort. Orkar inte leta igenom hela och behagar de inte göra sej till känna så finns ingen chans. De stod säkert bara under någon av granarna och sov och log i mjugg åt att jag fick mej en sådan kvällspromenad runt alltihop utan resultat...

Fnissar lite åt tanken att den gamla tanten kommer få husera helt ensam i denna hagen till en början.

Jag borde sitta med dugga-plugg men nu låter jag plugget vara så ser vi väl hur jag ligger till UTAN plugg, imorgon.

Det är kul så in i bänken men jag orkar inte sitta så långa stunder som jag skulle vilja. Koncentrationen och kapaciteten uppe i huvudet att ta in informationen, är begränsad.

I helgen var jag på Buke-träff, hur kul som helst. Fick rida en liten kallblodstant som påminde mej om mina gamla rädslor från Stella. Vad knasigt det är, hur rädd man kan bli för vissa specifika rörelser, situationer, för att de påminner om något obehagligt man varit med om. Något som jag är hyfsat omedveten om i vanliga fall, men som jag uppenbarligen bär med mej ändå, eftersom det ploppade upp där när jag som minst anade det.

Och så påminde lilla Bruna mej om att jag inte ridit på väldigt väldigt länge...sen jag sålde Flingan, 8 juli kanske? Ja jag vet inte, men det känns i alla fall, som tusan, i mina lår. Haha, trodde aldrig den dagen skulle komma då jag fick träningsvärk av lite barbackaridning ute i skogen :-O.

Roligt att träffa folk, samla lite inspiration.

Synd bara att jag inte har hjärta att jobba med mina egna nu inför duggan med allt plugg. Det är ju prioriteringar, jag vet att jag måste få min tid med hästarna, men just före såna här grejer, då kan jag inte "tillåta mej" att glömma bort tid och rum tillsammans med djuren.

NU ska jag sluta babbla. Kommer antagligen byta blogg till någon som tillåter obegränsat med bilder. Eller försöka klura ut var koderna till min egen domän egentligen finns....

Har så mycket jag vill visa ju, massa bilder!

Karin - ja det är datorn som är seg. Måste formateras om...