Först och främst, frälsning är nog ett lite svärtat ord efter kristendomens korståg. Men man kan ju tänka frälsning som det är menat från början...

Läste en rad i min Hinduism-bok igår. "Asamprajnata samadhi är en djupmeditation där allt stannar upp. I detta tillstånd visar purusa sig som den egentligenär, och genom denna upplevelse förverkligas frälsning."

Min fundering blev, är då frälsning något konstant? Något som följer dej genom livet hela tiden? Eller förverkligas frälsningen många gånger om, men blir aldrig något konstant?

(Om Purusa står det, för att ni ska förstå sammanhanget; "...med avseende på den yttersta verkligheten är alla lika. Det eviga självet (purusa, atman) som bara är ett vittne, ett oföränderligt rent medvetande, är detsamma i alla levande varelser." Står i dualism med Prakrti som är den materiella verkligheten, det förgängliga, föränderliga.)

Senare igårkväll lyssnade jag på en föreläsning om Buddhismen där det pratades en del om idén med det lidande som är bundet till vårt liv. Det intressanta, som rör min fundering kring frälsningen, är....att idén med att allt är lidande dels ursprungar från vår önskan om att lycka, de behagliga upplevelserna och erfarenheterna som vi har, ska vara för evigt. Men så funkar det inte, de upplevelserna varar ej för evigt, och både vetskapen om det men också att de har en ände, skapar lidande.

För att uppnå frälsning enligt buddhismens idé måste man realisera en idé, eller en insikt, om att allt i vår materiella värld är förgängligt. Frälsningen är förgänglig.....

To be continued.