Är en lyckobringande dag enligt hinduisk tradition. Bá så ni vet, alltså. :)

En tanke vid mina studier, men också något jag & M diskuterade häromdagen. Det här med ögonkontakten, blickar, ögat som talar och uppfattar, hur mycket som kan ligga i den.

Läser om det Gudomliga skådandet inom hinduismen....låter fint va?

Kan inte beskriva det med ord själv, särskilt inte just nu, men här kommer några fina citat ur den bok jag läser just nu...

"Seendet är..en blickens rörelse mot objektet. Blicken vidrör det och erhåller dess form. Beröringen är ytterst den förbindelse genom vilken det synliga låter sig uppfattas. I samband med att ögonen rör vid objektet förmedlas dess inneboende pulserande livskraft."

"...ett sätt att bli delaktig i den betraktade personens eller det betraktade tingets essens och natur."

"Gud är synnerligen synlig, trots att mänskliga varelser inte alltid har tillräckligt förfinad syn för att kunna se."

"När vi ser på ett objekt sträcker vi oss efter det. Med ett osynligt finger rör vi oss genom den rymd som omger oss, vi beger oss till de avlägsna platser där man kan finna ting, beröra dem, fånga dem, undersöka deras ytor, avgränsa dem, utforska deras textur."

Men seendet handlar inte bara om ögonen. Det handlar också om insikt...att se vad det är som manifesterar sig i den fysiska världen, det som finns bakom det som träffar hornhinnan.

Jag tror det är så att vissa har en speciell förmåga att se förbi "skalet". Andra har för bråttom, eller av någon annan anledning missas det som finns inuti.

När man jobbar med hästar, särskilt hästar som bär på sorg, trauman, problem av olika slag, smärta i kroppen, tror jag att det är mycket viktigt att se kärnan. Att ha insikt om vilken häst man egentligen har framför sig.

Men jag hamnar ofta i en paradox där eftersom jag ser den egentlige potentialen och har en sådan "bild" av hästen, men missar hur hästen i verkligheten, just nu, har det och är. Jag kan inte tro annat än att det skapar en frustration hos hästen, jag kände det med Stella och jag känner det med Tjaldur nu....det är en evig balansgång....

Men inspirerande och ger djup till tillvaron!

NU åter till pluggandet.