Längtar redan till nästa år!

Bilden oärligt snodd från ett camp vi hängde i rätt mycket...

Höjdpunkterna rent artistmässigt.

Thåström och Johnossi.

Känslan.

Trycket.

Energin.

Stämningen.

ALLT!

Lite blandade bilder av festival-liv...

En stilstudie på min fantastiska campingstol. Hittade värsta kapet på Rusta ju. 49 kr för en campingstol med mugghållare och allt. Okej, den var i barnstorlek, men ändå, min rumpa rymdes och det är ju det viktigaste?

Kvallan kunde dock diskuteras ;)

Första bilden är från dag 2, ena pinnen i ryggen lossnade - men den var faktiskt fullt sittduglig...sista är lördagkväll, men Martin får agera bildbevis på att den visst funkade att sitta i fortfarande. Så det så!

Mats polare Martin - för övrigt en av de skönaste killar jag träffat, satt och berättade någon historia när vi tyckte att han satt vänd åt fel håll - eftersom det var en massa brudar åt andra hållet. Så då vände han på sej, och fortsatte berätta sin historia, rätt ut i luften, och tja.....vi vred oss av skratt....spana in arschlet!

När vi kom fram på tisdagmorgon och man fortfarande inte kunde hämta ut camping eller festivalbanden så passade "vi" på att sova i bilen en stund. Men jag var helt speedad på Red Bull fortfarande så jag satt mest och hoppade runt och grejade. Mats sov som ett barn ihopkurad i bilsätet.

Som hästägare sitter man i en skitskum sits ibland. Som djurägare överhuvudtaget i och för sej. Ibland måste man väga djurets väl och ve i sina händer och ta beslut som inte nödvändigtvis är enkla eller självklara, vem bestämmer vad som är rätt och fel? Vi människor har ju beslutat att vi kan äga en annan levande varelse, men det finns baksidor. Vi måste leva upp till ansvaret, och det är inte alltid lätt eller enkelt. Som att leka Gud.

Jag ska sälja en av mina hästar. En mycket nära vän, han betyder mycket för mej, otroligt mycket. Hästar är speciella varelser, man släpper dem mycket nära inpå och de ger mer än någon människa kan ta. De relationer man får med dem har ett speciellt djup. Och honom ska jag sälja.

Det känns...lite som att svika...

Samtidigt är det bättre för honom att få ha en matte som verkligen älskar honom och ger honom all den tid och uppmärksamhet han förtjänar.

Och har jag inte råd, tid eller ork så lever han ändå inte ett bra liv hos mej.

Men framförallt så säljer jag honom ju av egoistiska skäl. Jag kan inte ha kvar honom helt enkelt.

FY FAN VAD DET KÄNNS.

I hjärtat, magen, i varenda por i kroppen.

Mest för att jag samtidigt längtar tills att han åkt, för att det innebär en lättnad från hjärtat, en sten som får falla, ett dåligt samvete som släpper.

Jag känner mej, återigen, som den som sviker.

Jag hatar det.