Om någon skulle läsa detta så skickar jag ljus och värme och en GLAD MIDSOMMAR till dej :)

Det regnar på tvären här men jag har duschat och tagit på mej mina korta shorts. Skit samma om jag blir lite förkyldis, men jag vill känna mej lite somrig.

Måste förresten berätta om gårdagens oväder, det var helt sjukt. Ösregn, åskväder som höll i länge men framförallt så haglade det så mycket att det var som stora vita högar nedanför hängrännorna hela dagen trots sol. Naturkrafter är verkligen imponerande..

Imorgon är årets längsta dag!

NU ska jag bege mej mot stan, hämta upp någon och sedan åka vidare mot Brattis och midsommarfirande "hemma" med släkt och vänner.

Dagens låt: Eddie Vedder - Hard Sun

Men jag har ju som sann patriot alltid hävdat att varför söka sej utanför Sveriges gränser för att få storslagna upplevelser när man kan få det INOM Sveriges gränser?

Jag pratar förstås om fjällvandring! Men bästa sättet att "fjällvandra" på, om man vill SE saker, är ju att göra det på en hästrygg. En häst täcker mycket mer mark per dag och man tar sej fram på ett helt annat sätt!

Så därför smurfar jag nu runt för att söka härliga ridturer... Det ska bli av, i år. Jag känner för att åka ensam faktiskt. Jag & Karin ( ;) ) har ju snackat om att åka nästa år med våra egna hästar och göra en egen vandring, lite längre sådan. Men jag vill reka först, se vad som kan vänta, särskilt för hästarna. Lär ju träna lille Tjaldur inför det hela, inte bara fysiskt utan även rent miljömässigt misstänker jag :)...

Hursomhelst leker jag ju med tanken att inte vara i landet nästa sommar, men isåfall får man ju skjuta på vår egen vandring, oavsett. Men det är lång tid tills dess.

Fjällvandring!

Och en dröm.

Ut ur en fas och in i en annan. Att göra det bästa av de val man gjort, det är en ynnest man som människa har. Jag kan välja att se framåt, eller välja att se bakåt.

En viss person....no names included....har skapat en tankeprocess hos mej som inte varit närvarande på länge.

En gång i tiden längtade jag ut, ville breda ut mina vingar och kolla var de bar. Men sedan kände jag mej vingklippt, jag valde att känna mej vingklippt. Stukad. 

Jag behövde trygghet, närhet och värme. Jag ville bara få leva mitt liv i lugn och ro och veta från dag till dag vad som kommer att hända.

Nu har jag haft det, och har fått chans att läka de gamla såren. Längtan att få se saker, upptäcka saker, uppleva saker, har blivit stor igen.

Därför!

Och litegrann för att jag BORDE plugga - och alltså hittar på en massa annat mer eller mindre nödvändigt eller roligt att göra för att liksom "dra" på pluggandet.

Så har jag kikat på det där med backpacka lite i några månader nästa sommar...hela min livsplan blir ju annorlunda nu, den är osäker och jag förlorar antagligen en stor del av min trygghet.

MEN det positiva med detta, som jag väljer att se det, är att jag blir mer obunden, friare att göra vad jag vill.

Ett alternativ är ju att inte alls hoppa på Sjukgymnast-utbildningen i höst. Istället kan jag ju läsa 30 p Kognitionsvetenskap, en kurs jag verkligen vill gå men kanske inte har världens mesta nytta av. Och samtidigt jobba så mycket som jag orkar, framförallt till våren.

Och passa på nästa vår/sommar att åka iväg någonstans. Ni vet, sånt som folk gör när de är 20 och nyss gått ut gymnasiet innan de lugnar ner sej. Jag gör det i lite tvärtom ordning men skit samma, vem sätter upp reglerna för hur man ska leva sitt liv, om inte en själv? 

Det är iofs sånt som en del backpackersjälar håller på med hela livet.

SÅ :)

En massa funderingar som bara är roliga. Planerandet är ju halva nöjet sägs det, så därför njuter jag som tusan av att fundera, söka information och drömma mej bort.

Vad sägs om Moskva? Mongoliet?

Eller Indien? Malaysia? Kambodja? Vietnam? Indonesien?

Det är åt det hållet som tankarna går i alla fall i första hand. Skulle självklart vilja se mycket mer, men det gäller att ha en plan som är någorlunda realistisk.

Mongoliet är i mitt huvud och i min kropp just nu....ödemarkens land, orört av civilisation såsom vi känner till den.

Såg klart Eternal Sunshine of a Spotless Mind ikväll. Me like alltså. Känner igen mej i något Clementine säger, om att killar tror att hon ska rädda dem från deras liv på något sätt. Men hon är ju bara en vilsen och osäker tjej som försöker finna frid. Igenkännelsefaktorn är stor. Fan, jag kan inte ta ansvar för att fixa till någon annan, någon annans liv. Jag har fullt upp med att hitta en väg åt mej själv att gå, ett sätt att leva mitt liv, att ta ansvar för mej själv. Jag är jävligt osäker ibland. Köp det eller stick, typ. Om ni har en annan bild från början och tror att jag kan ge er en väg till självhelande eller något, så nä.

Tårarna föll i slutet hos mej, något som sades som träffade precis rätt nerv, tårar som behövdes, som har hållts tillbaka omedvetet eller för att det inte funnits utrymme och plats för dem. Man måste få sörja. Verkligheten känns påtagligt just nu. Jag kollar mej runt och undrar om jag gjort rätt? Jag har en enorm saknad efter en person som jag valde att inte ha i mitt liv längre, i alla fall inte som livspartner. Lukten, hans trygghet, att det alltid gick att lita på att han fanns där som en klippa, någon att falla tillbaka på när jag tappade fotfästet. Jag vill kunna ringa upp Dej nu, fråga hur det är, höra hur ditt liv tar sej, få prata om vad som händer i ditt liv och hur allt går med Minna, om hon gjort något knasigt, är hon lika knäpp som alltid. Men jag vet att jag inte kan, det såg jag till genom att bete mej svinigt. Jag kan inte be dej förlåta mej, det är en process som är Din. Det enda jag kan göra är att förlåta mej själv. Men den processen är inte över ännu. Saknaden för stor.