Såg klart Eternal Sunshine of a Spotless Mind ikväll. Me like alltså. Känner igen mej i något Clementine säger, om att killar tror att hon ska rädda dem från deras liv på något sätt. Men hon är ju bara en vilsen och osäker tjej som försöker finna frid. Igenkännelsefaktorn är stor. Fan, jag kan inte ta ansvar för att fixa till någon annan, någon annans liv. Jag har fullt upp med att hitta en väg åt mej själv att gå, ett sätt att leva mitt liv, att ta ansvar för mej själv. Jag är jävligt osäker ibland. Köp det eller stick, typ. Om ni har en annan bild från början och tror att jag kan ge er en väg till självhelande eller något, så nä.

Tårarna föll i slutet hos mej, något som sades som träffade precis rätt nerv, tårar som behövdes, som har hållts tillbaka omedvetet eller för att det inte funnits utrymme och plats för dem. Man måste få sörja. Verkligheten känns påtagligt just nu. Jag kollar mej runt och undrar om jag gjort rätt? Jag har en enorm saknad efter en person som jag valde att inte ha i mitt liv längre, i alla fall inte som livspartner. Lukten, hans trygghet, att det alltid gick att lita på att han fanns där som en klippa, någon att falla tillbaka på när jag tappade fotfästet. Jag vill kunna ringa upp Dej nu, fråga hur det är, höra hur ditt liv tar sej, få prata om vad som händer i ditt liv och hur allt går med Minna, om hon gjort något knasigt, är hon lika knäpp som alltid. Men jag vet att jag inte kan, det såg jag till genom att bete mej svinigt. Jag kan inte be dej förlåta mej, det är en process som är Din. Det enda jag kan göra är att förlåta mej själv. Men den processen är inte över ännu. Saknaden för stor.